tisdag 18 mars 2014

Ledsamheter här för ovanlighets skull och nu är det på riktigt ....



Hej hej !

Nu har våren kommit på allvar , oavsett vad alla pessimister säger 
eller hur vädret än är .
När årets första riktiga uteplantering är på plats ,
då är det vår sådeså .

Snart åker väl skylten upp .



Passade på att köpa lite blommor till kyrkogården och " var hos " mina föräldrar 
och gjorde vårfint där med.
Det är inte alls lika kul att fixa där som hemma men känns bra i hjärtat när det är klart  .

Varje gång jag köper blommor hem delar jag dem med
min mamma som älskade blommor till och med mer än vad jag gör .
Hon hade ALLTID färska blommor .
Då pratar vi inte en bukett på matsalsbordet utan överallt året om .
Hela sommaren eller rättare sagt från tidig vår med lökväxter till sen höst 
hade de från egna odlingar och då frossades det ännu mer än på vintern .
Varje lördag köpte min pappa alltid en extra bukett till henne på torget 
oavsett om huset redan var fullt.




I snart femton resp fem år har jag fått " besöka " dem på kyrkogården.
Eller besöka och besöka , att åka dit är ingen mysig  eller vacker känsla bara ,
det ger bara ännu mer tomhet .
De finns istället på något sätt alltid med oss i vardagen här hemma .
En kyrkogård är ingen plats jag förknippar med något bra . 

Femton långa år av saknad  , men femton år som ändå gått så otroligt fort  .
Så mycket roligt som hänt som man skulle vilja berätta,
 tänk om man bara kunde få vrida tillbaka tiden en liten stund .

Vad glada de hade blivit för barnens skull , 
hur de har det och för att inte tala om SmåPrinsarna .

Det var inte så livet skulle bli , från en aktiv mamma mitt i livet till 
slut på mindre än en minut av en dödlig helt oförberedd propp i lungan ,
inte heller som min pappa som blev dement och "levde "så i närmare tio år  .
De skulle ju leva i många år till pigga och aktiva som de alltid varit .

 De skulle fortsätta med att hundraprocentigt alltid hålla med 
och ta Darlingen parti mot mej :-)
En Darling som de älskade som sin egen son .
De skulle vara lika delaktiga i SmåPrinsarna som de alltid varit 
med deras älskade Prinsen och Prinsessan  .
De skulle vara såååååå stolta och engagerade .

Saknaden är fortfarande precis lika stor nu som då
eller nästan ännu större .

Att aldrig få några råd eller  hjälp , 
 att inte bli bjuden på söndagsmiddag det kan jag leva med .
Men det där med att inte ha en mamma eller pappa att ringa och berätta livets glädjeämne 
fråga om ett recept , eller minnen , svänga förbi på en kopp kaffe ,
ta med på utflykt ,  att inte ha det därvarjedagsamtalet ,
det kommer jag ALDRIG ALDRIG att vänja mig vid  .

Undrar hur många gånger jag spontant tänkt tanken
det måste jag säga eller ringa och berätta ..... nä just det , det gick ju inte .
Acceptera det ,  ja det är man så illa tvungen till men vänja sig näääää.

Ta vara på tiden en dag är det för sent .
Nu blev det djupt  och ledsamt , men ibland blir det såna dagar ......
inte ofta det hamnar här men idag blev det så när tangenterna slog ner av sig själva.


För att lämna ledsamheterna och återigen fokusera på allt roligt i livet så 
måste jag ju avsluta med något skojigare .
Dagens firande och feeelgood   :

Prinsessan och hennes fina Prins firar årsdag , jag ska hämta LillPrinsen 
på dagis innan jobbet och nya vårlanteringen hälsar välkommen på verandan 
när man kommer hem och säger hejdå när man går ut .




Har ni planterat än ,
eller har ni kanske rent av snö kvar ?
Ha en bra dag , det ska jag ha .

Kram Bittan

14 kommentarer:

Lotta sa...

Åh, så fint du beskriver din mamma och din saknad efter henne, mina ögon tåras för jag har precis samma känslor som du .... min mamma älskade också blommor , det var hennes stora passion..Hon har varit borta i 6 år och jag saknar så otroligt alla kaffestunder och middagar som hon fixade åt oss när vi jobbade och hade ont om tid, kan fortfarande titta efter hennes lilla bil och undra om hon inte ska komma med kaffekorgen snart...
Kram från Lotta

Elzie sa...

Ja, ibland är livet så otroligt orättvist. Människor som, egentligen, har många år kvar att leva rycks bort snabbt. Jag är så glad att jag har min mor kvar i livet, fortfarande rätt klar i huvudet som väl är. Far däremot har varit borta i över 11 år. Saknar fortfarande hans torra humor. Han var en tystlåten man som inte märktes så mycket, men han fanns där ändå.
Så fina blommor du planterat. Här får dom vänta ett tag till.
Kram Elzie

Bittan sa...

Precis , men man får glädjas åt det som varit och se framåt ,shoppa ännu mer blommor
och göra samma sak för barnen vilket vi är på god väg med två barnbarn :-)))

Bittan sa...

Inte dåligt att hon är pigg så till åren å framförallt det där med klar i huvudet , vet inte vilket som är "värst "
att leva kroppsligt eller inte alls ! Har ju upplevt både och , det ena med mamma och det andra med pappa.

Änglarna finns sa...

Fint inlägg!
Ibland måste man, precis som du skriver..även dela med sig av det som är ledsamt!
Jag har ju tack och lov lilla mamma kvar, men saknaden efter min pappa är enorm!
Visst är det väl konstigt, att sedan han gick bort, har jag verkligen kommit på, hur lik honom jag är i mångt och mycket!
Håller med om att man aldrig vänjer sig!
Önskar dej en fortsatt mysig och bra dag!! Kram Annika

MINA TVÅ HEM sa...

Känner till det där, mina föräldrar har varit borta 7 och 9 år.
Det hände ofta ibörjan efter min mors bortgång att jag också tänkte att
nu skulle jag ha ringt henne om hon ännu hade funnits med oss.
Efter en tid så blev det till min syster som jag ringde om något tråkigt eller skojigt hänt.
Det är livets gång.
Ha det så bra!
Kram, Monica från MINA TVÅ HEM

Loppisälskare sa...

Känner väl igen dina tankar. Minnen bleknar men är ändå klara som om det var igår. 20 år sedan min far gick bort och 10 min mor. Precis just det där att man velat berätta så mycket och mycket man skulle velat fråga nu som äldre. Men vi bär dem med oss i våra hjärtan.

hemma hos lilla mej sa...

Himla fint skrivet .Jag saknaden efter sina föräldrar går nog aldrig över .Kramar Rita

Ninnis sa...

Förstår så din saknad....saknaden försvinner aldrig .....underbart är väl dock hur man vårdar sina minnen genom att hedra dessa saknade genom att ta efter deras göromål....=)
Kram Ninni

Bittan sa...

Ja utan att tänka blir det så , kommer på mer och mer ....eller så är det väl åldern :-)))

Bittan sa...

Om man hade haft en syster ..... då hade det kanske varit lättare .

Bittan sa...

Ja så sant :-)))

Bittan sa...

Tack , nej men man lär sig att leva med den .

Bittan sa...

Tack det samma Annika -)))

LinkWithin

Blog Widget by LinkWithin