Atlantveijen

Från Bud följde vi havet och tog den lite långsammare  

yttre vägen för att komma till själva 

Atlanterhavsvegen med alla broarna.

Det var ännu en av de omtalade upplevelserna vi ville se.

Nu kan vi checka av att vi har åkt ytterligare 

en av de nationella

turistvägarna och den Norska varianten 

av vägen mellan Miami och Keywest i Florida.

Skillnaden här mot där var väl sisådär tjugo grader 

och att den var lagom lång.

Tre och en halv mil istället tjugofem mil men

båda absolut lika värda att få uppleva i verkligheten

Tack igen till AI som beskriver hur man hittar 

till den absolut bästa fotoplatsen för att få rätt vinkel.

Det är inte på de utmarkerade platserna

där alla andra turister är kan jag säga.

Vissa vågade jag klättra till vissa inte så där 

fick jag nöja mej med nästbäst.

Det ser verkligen ut som att lastbilen kommer från tomma intet

för att inte tala om hur vägen ”försvann” när vi åkte där.

Kan bara konstatera att det var inte en gång denna resa som 

vi var tacksamma för valet av bil kan jag säga.

Tanken var först att åka cab men

efter att ha rekat lite mer på b l a vilka vägar vi ville åka,

 tillgång till mackar och vädret föll valet på den eldrivna

 GTXsuven där man sitter högt.

Tur det för det inte varit kul att komma över krönet i en låg cab,

inte på småvägarna eller serpentinvägarna heller för den delen 

då fjädringen inte riktigt är samma på den som på den andra.

Att sitta högt, kunna ha med inkopplad kyl, gott om plats 

för packning och att ladda hur smidigt som helst var ett stort plus.

 Och precis som i Alperna laddade bilen av sig självt nerför.

Så m a o helt rätt val inte minst pga av vädret och temperaturerna

som inte riktigt var cabvänliga.

Och el utan kö fanns det överallt däremot kunde det vara lite värre 

med att hitta bensinmackar i ”obygden".

Kram B